Antligen tillgang till internet... :)
Vagen hit var som sagt langutdragen. Men det var lite intressant att se en liten glimps av Addis Abeba i typ tva timmar. Val framme i Nairobi blev vi upphamtade av 28ariga Sammy kl 01 pa natten. Han ar en storstadstyp som gillar prylar och kvinnor och pengar, men han har aven goda kvaliteter, han tog t ex bra hand om oss och sag till att vi var trygga hela tiden, och manade oss att ta kort pa allt, till och med en telefonmast. Sa han korde oss genom dimman pa den farliga vagen till Nakuru mitt i natten. Dar hade kocken Douglas fixat chapatis till oss och stannat uppe till kl 04 for var skull. Sa vi var tva natter i Nakuru, hos Douglas, hans dotter Shiko (trevlig 29arig tjej) och hennes son Hashim (5 ar). "EAT! In Africa we EAT!! This is your HOME!!" sa de. Hashim var hur skon som helst och vi lekte mycket med honom. Han grat aven nar vi akte. Familjen visade oss runt i staden Nakuru (dit vi senare ska aterkomma och ga pa safari) och vi gick runt i lite affarer och pa marknaden. Alla barn skriker "Mzungo! How are you?" hela tiden, overallt, aven har i Kimilili. De gor inte det for att de tigger pengar, utan for att de ar genuint glada att det kommer besokare och de vet att vita personer generellt satt ar snalla och odmjuka. Pa kvallen gick vi en promenad langs en vacker dal.
Sa akte vi till Kimilili foljande dag i Sammys bil tillsammans med Sammy och kocken Douglas som foljde med for att vara varan kock under hela vistelsen aven dar. Det var minst sagt en naradodenupplevelse, nara frontalkrock manga ganger om och hemskt gropig vag. Usch! Men vi overlevde. Pa vagen sag man manga otroligt fattiga och nergangna stader. Man kan inte riktigt forestalla sig det innan man sett det. Aven kimilili ar valdigt fattigt. Husen ar fallfardiga och det finns bara asfalt pa huvudvagen genom stan, resten ar rod jord.
Sedan kom vi fram till Kimilili dar vi motte Gerry som ar var vard. Och han fick sin dubbeldusch som han hade onskat sig fran sverige och blev jatteglad, och forklarade att han anvander det for att tvatta sina soffor. Gerry har astadkommit sjukt mycket bra grejer i Kimlili, genom sitt samarbete med Svenska Mount Elgon-foreningen, bland annat startat barnhemmet Gustav Center med tillhorande klinik (Jakkai clinic) och en skola for utvacklingsstorda. Han blev jatteintresserad av vart projekt och har hittils engagerat en rad personer i projektet som hjalper oss att fa kontakt med sjukhuspersonal och att fa tillgang till data.
Boendet hos Gerry ar bra, men det ar mycket spindlar och kackerlackor! Det ar begransad tillgang till el och vatten och duschen ar en balja som man haller over sig. Kocken Douglas lagar fantastisk mat till oss 3 ganger om dagen. Han ar runt 60 ar gammal och sjukt snall. Han ater med oss ocksa, och forsoker lara oss swahili.
Sa nu har vi varit pa sjukhuset i Kimlili i tva dagar och har fatt tillgang till den statistik vi behover har och fatt intervjua en barnmorska. Gerrys systerdotter Ester som ar sjukskoterska foljer med oss overallt och hjalper oss att fa kontakt med de vi behover prata med. Vi besokte aven barnhemmet Gustav Center igar, dar vi sjong och dansade till kenyanska och svenska (sma grodorna) latar. Det var en upplevelse att se hur det sag ut dar, och fantastiskt vad dessa manniskor astadkommit. Man blir verkligen sugen pa att hjalpa till med nat sant projekt sjalv nan gang.
Sa imorgon ar planen att aka till Mount Elgon district hospital och samla in data, och aven den mindre vardenheten i Cheptais som var en av de mest drabbade stallena runt Mount Elgon under krisen. Vi ska nog aka moped dit vilket tar ungefar en timme. Blir spannande.
Vi hor av oss snart igen!
