Tiden i Kimlilili slutade som sagt med malaria och sjukhusvistelse. Nar vi fortfarande trodde att det var en snabbt overgaende matforgiftning var jag (Elin) pa studentskiva for Davids tva soner medan Jenny vilade. David ar en man som hjalpt oss mycket med studien, eftersom han tycker det ar viktigt att stotta sadan verksamhet i deras omrade. Han driver sjalv ett natverk av skolor for handikappade. Ceremonin for hans soner var ute i tradgarden. Ungefar 40 personer satt och drack mangojuice medan en prast predikade om hur Gud givit dessa ungdomar gavan att kunna utbilda sig. Jag kande mig valdigt vit, sarskilt nar inte Jenny var vid min sida, och alla stirrade pa den ensamma muzungon och undrade vem jag var. Sedan borjade det spelas och sjungas gospelmusik. Alla kvinnor stallde sig upp och dansade och sjong fyrstammig kor "I love you Jesus, you are my saviour", och jag hakade pa sa gott jag kunde, pa engelska och swahili, som jag fejkade. I Kenya ar det en sadan sjalvklarhet att alla tror pa Gud, sa man har insett att det ar lika bra att fejka sjalv, om ingen fragar saklart, for da kanns det dumt att ljuga. Traditionell mat serverades och sedan holls en massa tal. Jag blev beordrad att halla ett tal eftersom jag var den enda "vitingen" (konstig anledning, men ingen ide att protestera). Jag berattade om vart projekt, om att jag tycker utbildning ar viktigt (vilket de sagt till mig att saga), samt sa "God bless" at Davids soner. Kandes lite awkward, men samtidigt bra. Sedan var det rask avfart till sjukhuset med Jenny, vilket vi under festen bestamt over telefon.
Sjukhusnatten skrev Jenny om sist, men jag kan ju saga att det var riktigt synd om henne, for den som inte fattade det! Det var daremot valdigt bra att hon fick behandling sa tidigt i forloppet. Manga i lokalbefolkningen vantar ju med att aka till sjukhus tills de utvecklat stadie 3 (hog koncentration av parasiter i blodet), och det ar da det kan bli farligt. Men anledningen ar ju helt enkelt att de inte har rad. Hur som helst sa ar det ingen rolig sjukdom, och det har tagit Jenny flera dagar att fa tillbaka aptiten och orken att gora saker pa dagarna. Men nu mar hon mycket battre som tur ar.
Det var trakigt att lamna alla vanner i Kimilili. Det kandes verkligen som om vi hade hittat riktigt bra manniskor (Gerry, David mfl) som inte ville suga ut oss "vitingar" pa pengar, vilket tyvarr ar en vanlig foreteelse annars. De forstar att vi ar studenter och de tycker det ar bra att ha kontakt med Sverige sa att vi kan organisera fler projekt tillsammans. Gerry uppmuntrar oss att saga till vara vanner i Sverige att de ar valkomna att hora av sig om de vill komma och gora nagon studie eller om de vill gora nagot ideelt arbete for barnhemmet (kan vara vad som helst fran en fotbollsturnering till att bidra med en gammal dator eller kanske leda en kor). Ar nagon intresserad sa har vi mailadressen till Gerry.
Nu ar vi i alla fall i Homa Bay, en vacker stad fem timmar bort fran Kimilili, vid Viktoriasjon. Vi bor hos Jacinta, en riktig "african lady", valbyggd, med fargglada klader och ett hogt tantigt skratt. Hon har en stor familj med man och nio barn varav x antal ar hemma (det ar sa svart att halla isar dem sa vi vet knappt vilka som ar barn, respektive och kusiner dar hemma). Men det ar manga personer, och tva valdigt gulliga ungar - Ken 3 ar och Natalie 10 manader.
Vi har nu under tva dagar foljt med tva svenska rotarylakare, Maja och Carl-Henry. De aker varje dag ut i landsbygden till manniskor som bor for langt bort ifran nagon vardenhet. Kliniken ar en liten lerhydda och man vager patienterna i en liten sele pa vag in i huset. Manniskorna ar over lag mycket fattiga, och malaria och HIV ar vanliga diagnoser. Det ar vanligt med valdigt unga modrar, och tyvarr forekommer mycket promiskuositet - manga man har flera fruar, och sa ar de otrogna och sprider HIV inom familjen. Aven den ena chaufforen hade bara en fru, men han onskade sig tva till, trots att hans nuvarande fru var svartsjuk.
Nu vantar nagra dagar pa sjukhus har i Homa Bay, innan vi sticker pa safari i Nakuru och halsar pa vara vanner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar