Nu sitter vi här på Stockholms central, chockade över snön och kylan utanför. Sista chansen att sammanfatta det sista av resan innan Elin åker till Göteborg och Jenny till Växjö för att fira en vit svensk jul!

Sist vi skrev väntade vi på att vi skulle få se en förlossning. Denna väntan pågick i tre dagar, det verkade som om vi skrämde bort alla bebisar, ingen ville ploppa ut just när vi var där. Alla bebisar föddes på natten eller precis innan vi kom till sjukhuset för dagen.Under den långa väntan hann vi bland annat bestiga ett berg, men vi vågade oss inte upp ända till toppen, då vi hört att det bor en flera meter lång och tjock pytonorm där. 

En vacker eftermiddag skedde det till slut, vi prickade in när ett nytt liv kom till världen. Det var något av det mest fantastiska vi beskådat - det känns liksom så osannolikt att den där bulan helt plötsligt förvandlas till en skrikande bebis. Vi förväntae oss att det skulle kännas minst lika fantastiskt för mamman, men tyvärr verkade det inte så, hennes ansiktsuttryck var helt likgiltigt och hon ville inte hålla sitt barn. Det kändes opassande att fråga varför, men personalen spekulerade i att hon inte ville ha ett tredje barn,eller att hon inte ville ha en flicka. Hennes man kom och hälsade på efteråt, han såg också allvarlig och oberörd ut. Det blev en konstig stämning i rummet, men vi är ändå väldigt glada för att ha varit med om en förlossning.

På morgonen innan förlossningen fick vi se en operation, ett barn opererades för kryptorchidism (ej nedvandrad testikel). Mitt under operationen gick strömmen, vilket tillhör vanligheten.Vår ficklampa kom ännu en gång till användning, den här gången som operationslampa.

Sista kvällen hos Jacintas familj i Homa Bay anordnades det julfest.Vi hade laddat för små grodorna, men det blev skaka-rumpa-fest till Rn'b i stället. Man märker att folk är uppvuxna med musik för alla kan sjunga gospel i stämmor och skaka rumpa!

Vi var även en sväng hos Sister Caroline för att ge barnen på hennes barnhem chokladbollar som vi hade bakat. Vi blev överraskade med en avskedsshow som innehöll modevisning med trumkomp, sånger, danser och tal där ungdomarna berättade om sina mål med livet och hur tacksamma de var för att vi var på besök i Afrika.

Så bar det av till Nakuru. På vägen dit trodde vi än en gång att vi skulle dö ute i bushen. En olycka gjorde att vi inte kunde ta oss fram.Vår minibuss fick därför ta en omväg nerför ett stup och uppför ett stup på andra sidan. Flera bilar klarade inte av denna manöver, de hade ramlat baklänges och gått sönder på kuppen. (Jenny: 'Can we please get out of the van and walk instead?' Elin: 'We don't want to die!')
Men vi klarade oss helskinnade till slut.

Vi drog sedan vidare till Nkuru för soloch bad och safarin, som var en riktig hit. Vi såg bland annat zebror, flamingos, noshörningar (vita och svarta och under parning), bufflar, giraffer, gazeller,pelikaner, lejon och babianer. När vi skulle titta på utsikten över parken lämnade vi våra väskor i bilen. Det skulle vi inte gjort, en stor babian tog tillfället i akt och stack in i bilen snabbt som ögat och snodde vår mat (chips,bröd och gott& blandat som vi ransonerat under hela resan). Elin ville fota fulingen men då började babianen springa efter henne istället och jaga henne runt bilen.

GOD JUL!!!

Svensk afton och omskarelse

Igar hade vi lovat att laga en typisk svensk maltid till var stora matglada afrikanska familj, vi bestamde oss for kottbullar med potatismos och brunsas (lingonsylt var en omojlighet..) och chokladbollar (inte negerbollar) till efterratt. Det blev ett halvdagsprojekt, da vi var tvugna att handla vissa ingredienser i en affar, gronsaker pa marknad och kott pa ett slakteri och aven pga att familjen bestar av mellan 10-20 personer, beroende pa vilka som hanger i huset for tillfallet och pga att all mat lagas pa ett triangakok och en liten kolgrill. Kottbullarna fick bli av notkott, de har typ inte flaskkott har och de blev valdigt goda! Vi blev inte helt nojda m potatismoset, pga tvugna att anvanda nagonslags graddfilsmjolkgradde och brunsasen blev darfor ocksa nagot av en grillsas gjord pa graddfil. Vi var lite nervosa infor mottagandet, men det blev en riktig succe!! Daniel, mannen i familjen var saaa imponerad, "you really can cook!!" och Jacinta "YOU HAVE PREPARED FOOD FOR 15 PEOPLE!". Barnen alskade saklart chokladbollarna o imorgon ska vi lara ut det avancerade tillagandet. Vi ska da ha en liten avskedsfest och dansa runt the christmas tree som familjen ska hugga idag. 

Idag har vi varit pa ett sjukhus och fick vara med pa en omskarelseoperation. De gor det pa sjukhusen, da med lokalbedovning, detta mestadels for att forhindra HIV spridning, som minskar med 60% enligt lakaren. Det sag ratt smartsamt ut for lokalbedovningen fungerade inte riktigt, och lakaren sa bara 'Men should suffer a bit' och fortsatte.

Vi vantar just nu pa ett samtal fran en sjukskoterska/barnmorska(i Kenya jobbar man med alla slags sjukskorskeinriktningar samtidigt) som ska ringa nar en kvinna som har haft varkar hela dagen ar redo att forlosas! 

Homa Bay och sista tiden i Kimilili

Tiden i Kimlilili slutade som sagt med malaria och sjukhusvistelse. Nar vi fortfarande trodde att det var en snabbt overgaende matforgiftning var jag (Elin) pa studentskiva for Davids tva soner medan Jenny vilade. David ar en man som hjalpt oss mycket med studien, eftersom han tycker det ar viktigt att stotta sadan verksamhet i deras omrade. Han driver sjalv ett natverk av skolor for handikappade. Ceremonin for hans soner var ute i tradgarden. Ungefar 40 personer satt och drack mangojuice medan en prast predikade om hur Gud givit dessa ungdomar gavan att kunna utbilda sig. Jag kande mig valdigt vit, sarskilt nar inte Jenny var vid min sida, och alla stirrade pa den ensamma muzungon och undrade vem jag var. Sedan borjade det spelas och sjungas gospelmusik. Alla kvinnor stallde sig upp och dansade och sjong fyrstammig kor "I love you Jesus, you are my saviour", och jag hakade pa sa gott jag kunde, pa engelska och swahili, som jag fejkade. I Kenya ar det en sadan sjalvklarhet att alla tror pa Gud, sa man har insett att det ar lika bra att fejka sjalv, om ingen fragar saklart, for da kanns det dumt att ljuga. Traditionell mat serverades och sedan holls en massa tal. Jag blev beordrad att halla ett tal eftersom jag var den enda "vitingen" (konstig anledning, men ingen ide att protestera). Jag berattade om vart projekt, om att jag tycker utbildning ar viktigt (vilket de sagt till mig att saga), samt sa "God bless" at Davids soner. Kandes lite awkward, men samtidigt bra. Sedan var det rask avfart till sjukhuset med Jenny, vilket vi under festen bestamt over telefon.

Sjukhusnatten skrev Jenny om sist, men jag kan ju saga att det var riktigt synd om henne, for den som inte fattade det! Det var daremot valdigt bra att hon fick behandling sa tidigt i forloppet. Manga i lokalbefolkningen vantar ju med att aka till sjukhus tills de utvecklat stadie 3 (hog koncentration av parasiter i blodet), och det ar da det kan bli farligt. Men anledningen ar ju helt enkelt att de inte har rad. Hur som helst sa ar det ingen rolig sjukdom, och det har tagit Jenny flera dagar att fa tillbaka aptiten och orken att gora saker pa dagarna. Men nu mar hon mycket battre som tur ar.

Det var trakigt att lamna alla vanner i Kimilili. Det kandes verkligen som om vi hade hittat riktigt bra manniskor (Gerry, David mfl) som inte ville suga ut oss "vitingar" pa pengar, vilket tyvarr ar en vanlig foreteelse annars. De forstar att vi ar studenter och de tycker det ar bra att ha kontakt med Sverige sa att vi kan organisera fler projekt tillsammans. Gerry uppmuntrar oss att saga till vara vanner i Sverige att de ar valkomna att hora av sig om de vill komma och gora nagon studie eller om de vill gora nagot ideelt arbete for barnhemmet (kan vara vad som helst fran en fotbollsturnering till att bidra med en gammal dator eller kanske  leda en kor). Ar nagon intresserad sa har vi mailadressen till Gerry.

Nu ar vi i alla fall i Homa Bay, en vacker stad fem timmar bort fran Kimilili, vid Viktoriasjon. Vi bor hos Jacinta, en riktig "african lady", valbyggd, med fargglada klader och ett hogt tantigt skratt. Hon har en stor familj med man och nio barn varav x antal ar hemma (det ar sa svart att halla isar dem sa vi vet knappt vilka som ar barn, respektive och kusiner dar hemma). Men det ar manga personer, och tva valdigt gulliga ungar - Ken 3 ar och  Natalie 10 manader.

Vi har nu under tva dagar foljt med tva svenska rotarylakare, Maja och Carl-Henry. De aker varje dag ut i landsbygden till manniskor som bor for langt bort ifran nagon vardenhet.  Kliniken ar en liten lerhydda och man vager patienterna i en liten sele pa vag in i huset. Manniskorna ar over lag mycket fattiga, och malaria och HIV ar vanliga diagnoser. Det ar vanligt med valdigt unga modrar, och tyvarr forekommer mycket promiskuositet - manga man har flera fruar, och sa ar de otrogna och sprider HIV inom familjen. Aven den ena chaufforen hade bara en fru, men han onskade sig tva till, trots att hans nuvarande fru var svartsjuk.

Nu vantar nagra dagar pa sjukhus har i Homa Bay, innan vi sticker pa safari i Nakuru och halsar pa vara vanner.

Historien om nar Jenny drabbades av malaria

Mycket har som vanligt hant sedan sist, vi har darfor valt att dela upp formedlandet av handelserna. Jag(Jenny) har testat pa en av Kenyas vanligaste sjukdomar, malaria. Trots sovande under myggnat, svindyrt malariaprofylax och missbrukande av apotekets myggmedel. Det hela borjade med symptom typiska  for akut matforgiftning: kass mage som overgick i att jag spydde akut mitt pa gatan pa lordag formiddag. Akte hem och vilade, istallet for att ga pa getfestenL Elin och jag var bombsakra pa att det var den farskmjolkade komjolken , som jag men inte Elin drack pa morgonen, som var boven. Vi forsokte forklara for Gerry att vi inte ar vana vid att dricka mjolk direct fran kor, pga av att den da ar opastoriserad. Och da svarar Gerry:  “Aahhaaa, it needs to stand for a while…mmhmm…I see, ahhaaaaa.” Det har ar ett typiskt exempel pa ett av alla standiga missforstand vi upplever vid engelsksprakiga samtal med vara Kenyanska vanner.

Under dagen fick jag sedan feber, 38.4 som hogst och jag kunde varken dricka eller ata och den enda aktiviteten jag var kapabel till var att spy. Gerry och David overtalade till slut Elin och mig att det nog var bast att tad et sakra fore det osakra och aka till sjukhuset. Sagt och gjort, vi begav oss till ett missions sjukhus lite utanfor Kimilili. Efter ett inledande mote med en ung manlig lakare (som uppenbart inte gatt “proffisionell utveckling” kurs med samtalsmetodik) som direkt stallde diagnosen malaria mha symptomen, labbet hade stangt for dagen. (Dagen efter kunde diagnosen malaria falciparum bekraftas med ett blodprov och Elin studerade en av mina sma parasiter i mikroskop.) Darefter gjorde lakaren ett antal misslyckade forsok med att satta en pvk (intravenous infart) i ficklampeljus,  pga stromavbrott.

Det hade alltsa nu blivit kvall och jag blev inlagd med i.v kinindropp och Elin sov med mig i ett dubbelrum. Elin var en angel under min kritiska sjukdomstid: holl mitt har nar jag spydde, laste for mig, matade mig, gjorde allt jag bad om. Som det radarpar vi ar sag Elin till att fa en slang magsjuka under sjukhusnatten (kan det ha varit geten?) och hon var ocksa lattad over att hon fick sova i ett mindre “bui bui” (spindel) befolkat rum an vad vi var vana vid. (Douglas var kanske ocksa tacksam for att slippa den kvallsliga doda-bui-bui-ritualen dar hemma…)

Ett dygn tillbringade vi pa sjukhuset, sen fick jag aka hem med tabletter for tre dagars fortsatt behandling. Dessa visade sig ha trista biverkningar sasom tappad matlust, illamaende och trotthet som har hallit pa anda tills idag (torsdag), men nu kanns det antligen som att jag borjar komma back on track igen!

Tack for alla halsningar hemifran och ni behover alltsa inte oroa er, jag kommer inte do och jag mar bra! Varenda kotte har har haft malaria x antal ganger och sa lange man far vard betraktas det nog ungefar som halsfluss/lunginflammation i Sverige- det ar jobbigt sa lange det varar, men sen mar man bra igen och att varda malaria ar vardagsmat for sjukhuspersonalen har!

Nu sitter vi pa “internetcafet” m fem olika latar pa repertoaren och ett African time internet. Har far vi den basta ovningen pa att “tiden kommer”, istallet for att “tiden gar”.

Efter tre intensiva research dagar, med fodelseviktsdatasamlande och intervjuer med barnmorskor sa har de tva senaste dagarna varit ett snapp lugnare (det kanns som att vi har varit har i flera veckor pga av alla upplevelser!) Igar tillbringade vi formiddagen pa Kimilis marknad, som halls en gang i veckan. Vi erbjods levande tjurar och tuppar, second hand skor och klader fran “your country”. Vi foll for fargglada monstrade tyger och Esther, Gerrys syster och var standiga foljeslagare, tog med oss till den enligt henne basta sommerskan I byn. Vi vantar nu forvantasfullt tills pa sondag, da vi ska hamta vara figursydda afrikanska dresser och forhoppningsvis glida runt som African ladies pa the independence day, som intraffar nasta onsdag, var forsta dag pa vart nasta stopp, Homa Bay!

Igarkvall larde vi Douglas, Newton(Nathan?), Gerry och hans bror David att spela “Finns I sjon”, eller “Pata kwabahari” som det heter pa Swahili. Det visade sig att ingen av dem tidigare sett en kortlek. Det blev en mysig kvall med manga skratt och upprepande forklaringar o m att det finns 4 stycken av varje nummer i en kortlek osv.

Imorgon ska vi som sagt pa examensfest hos David och ata get, han ar en av alla engagerade Kenyaner som tar vart 10 hp arbete pa storsta allvar. Pa sondag ska vi go to church och hoppas pa gospel sanger, efter det ska vi intervjua tre “traditional midwifes”, de som hjalper till nar kvinnor valjer att foda I hemmet, vilket ar det vanligaste I det har omradet. 

Nu har det blivit morkt, var motorcykelchauffor fran Gustafs center vantar talmodigt pa oss utanfor it cafet och Douglas mat haller pa att kallna darhemma....Kwaheri!

Nu sitter jag pa samma internet cafe ocksa, och de spelar samma 5
reggaelatar om och om igen har pa hog volym. Vi ar ratt slut efter den
har dagen. Vi har varit i Mount Elgon pa tva olika stallen. Pa
morgonen var vi i Kapsokwony dar det centrala sjukhuset i Mount Elgon
ligger. Vi akte motorcykel dit genom extremt vackert landskap. Gerrys
kompis David som ar engagerad i fragor som ror utvacklingsstorda var
med oss. Han ar valdigt engagerad i varan studie och man om att vi far
astadkomma det vi vill, sa han ringer och fixar grejer. Vi har
verkligen haft tur som traffat dessa manniskor. Med bara Patrick hade
det har knappast gatt. Sa vi fick fodelseviktsdatan och sedan fick vi
en bra intervju med en manlig sjukskoterska. Efter det blev det lite
tid over sa vi fick vara med en "medical officer" i hans arbete. Han
sitter pa nagon sorts akutavdelning och sa skickar han sina patienter
till ratt avdelning. Det kom in en flicka, ca 3 ar skulle jag gissa.
Hon hade blivit utsatt for sexuellt vald sa hon grat ganska mycket.
Det var ganska starkt att se det.
Vi fick komma till ytterligare ett stalle i Mount Elgon i eftermiddag
som heter Cheptais. Dar hade de ingen data fran de manader vi sokte,
sa vi fick ta lite senare istallet... Men vi fick i
alla fall intervjua en sjukt trevlig och smart barnmorska som
berattade mycket om hur det var under krisen och sa. Hon tvingades
ocksa fly.
Jag (Elin) gillar verkligen livet har. Men det ar lite anstrangande att gora sig forstadd ibland trots att man pratar bra engelska, och det kan vara ganska utmattande nar
man ar beroende av sa manga personer. Men sa ar det ju alltid nar man
kommer till nya stallen. Den lilla strackan till internetcafet vi gick
nu var den forsta vi gatt utan sallskap av en kenyan kom vi precis pa! Sa vi blir verkligen uppassade.

Imorgon vantar marknad pa stan. Pa lordag blir det fest hos David for hans soner tar examen. Han har bestamt sig for att inhandla en get dagen till ara

Hejda for denna gangen! Hakuna Matata!

Antligen tillgang till internet... :)

 

Vagen hit var som sagt langutdragen.  Men det var lite intressant att se en liten glimps av Addis Abeba i typ tva timmar. Val framme i Nairobi blev vi upphamtade av 28ariga Sammy kl 01 pa natten. Han ar en storstadstyp som gillar prylar och kvinnor och pengar, men han har aven goda kvaliteter, han tog t ex bra hand om oss och sag till att vi var trygga hela tiden, och manade oss att ta kort pa allt, till och med en telefonmast. Sa han korde oss genom dimman pa den farliga vagen till Nakuru mitt i natten. Dar hade kocken Douglas fixat chapatis till oss och stannat uppe till kl 04 for var skull. Sa vi var tva natter i Nakuru, hos Douglas, hans dotter Shiko (trevlig 29arig tjej) och hennes son Hashim (5 ar). "EAT! In Africa we EAT!! This is your HOME!!" sa de. Hashim var hur skon som helst och vi lekte mycket med honom. Han grat aven nar vi akte. Familjen visade oss runt i staden Nakuru (dit vi senare ska aterkomma och ga pa safari) och vi gick runt i lite affarer och pa marknaden. Alla barn skriker "Mzungo! How are you?" hela tiden, overallt, aven har i Kimilili. De gor inte det for att de tigger pengar, utan for att de ar genuint glada att det kommer besokare och de vet att vita personer generellt satt ar snalla och odmjuka. Pa kvallen gick vi en promenad langs en vacker dal.

 

Sa akte vi till Kimilili foljande dag i Sammys bil tillsammans med Sammy och kocken Douglas som foljde med for att vara varan kock under hela vistelsen aven dar. Det var minst sagt en naradodenupplevelse, nara frontalkrock manga ganger om och hemskt gropig vag. Usch! Men vi overlevde. Pa vagen sag man manga otroligt fattiga och nergangna stader. Man kan inte riktigt forestalla sig det innan man sett det. Aven kimilili ar valdigt fattigt. Husen ar fallfardiga och det finns bara asfalt pa huvudvagen genom stan, resten ar rod jord.

 

Sedan kom vi fram till Kimilili dar vi motte Gerry som ar var vard. Och han fick sin dubbeldusch som han hade onskat sig fran sverige och blev jatteglad, och forklarade att han anvander det for att tvatta sina soffor. Gerry har astadkommit sjukt mycket bra grejer i Kimlili, genom sitt samarbete med Svenska Mount Elgon-foreningen, bland annat startat barnhemmet Gustav Center med tillhorande klinik (Jakkai clinic) och en skola for utvacklingsstorda. Han blev jatteintresserad av vart projekt och har hittils engagerat en rad personer i projektet som hjalper oss att fa kontakt med sjukhuspersonal och att fa tillgang till data.

 

 

Boendet hos Gerry ar bra, men det ar mycket spindlar och kackerlackor! Det ar begransad tillgang till el och vatten och duschen ar en balja som man haller over sig. Kocken Douglas lagar fantastisk mat till oss 3 ganger om dagen. Han ar runt 60 ar gammal och sjukt snall. Han ater med oss ocksa, och forsoker lara oss swahili.

 

Sa nu har vi varit pa sjukhuset i Kimlili i tva dagar och har fatt tillgang till den statistik vi behover har och fatt intervjua en barnmorska. Gerrys systerdotter Ester som ar sjukskoterska foljer med oss overallt och hjalper oss att fa kontakt med de vi behover prata med. Vi besokte aven barnhemmet Gustav Center igar, dar vi sjong och dansade till kenyanska och svenska (sma grodorna) latar. Det var en upplevelse att se hur det sag ut dar, och fantastiskt vad dessa manniskor astadkommit. Man blir verkligen sugen pa att hjalpa till med nat sant projekt sjalv nan gang.

 

Sa imorgon ar planen att aka till Mount Elgon district hospital och samla in data, och aven den mindre vardenheten i Cheptais som var en av de mest drabbade stallena runt Mount Elgon under krisen. Vi ska nog aka moped dit vilket tar ungefar en timme. Blir spannande.

 

Vi hor av oss snart igen!